Hej från den arbetande kvinnan. Singelnatt! Det låter kanske som något singlar har en fredagnatt med klackarna i taket men det är det inte. En singelnatt är en jobbnatt som är bara en, och inte fler på rad. Min första natt sedan jag började jobba igen. Ljuden på jobbet är annorlunda på natten. Det är som natt och dag, passande uttryck för övrigt. Fläktarna hör man på natten. De surrar på. En och annan klocka tickar. Sådant hör man inte här på dagen. Då är det människoröster, skratt, ropande, mumlande, pratande. Skor mot golvet, larmsignaler, läkarnas sökare, telefoner, skrivare, rullande kontorsstolar, rullande sängar. Det är ljud på nätterna också, men mest om det är mycket att göra, patienter som kommer från akuten eller som bara behöver mycket hjälp. Känslan att jobba natt är svår att beskriva. Men den blir tydlig nu när det var så länge sedan för mig. Ikväll är det en lätt molnig himmel med blå strimmor ute, det är på väg att bli helt mörkt. Det lyser en röd lampa bredvid helikopterplattan utanför förnstret. En och annan mås seglar förbi fönstret och tjuter. Det är fint, vi har inte lika mycket måsljud ute på vischan. Stadssiluetten är fin. Och stadshimlen.

Och så är det det där fläktljudet, det blir liksom ett med det svaga brus jag har i huvudet när jag jobbar natt. De blir mer och mer ett med varandra ju längre natten går. Det svider lite i ögonen. Molar lite i pannan och nacken. Kroppen vill gå och lägga sig men får inte det och då känns det också på ett speciellt sätt i magen. Lite protest, lite knip.

Det är inte hälsosamt att jobba natt, och vi är många som tycker det är jobbigt efter många år. Men inatt så fokuserar jag på det som är lite småmysigt. Det är tyst och lugnt. Vi är här för att det ligger sjuka människor här som behöver oss. Vi vakar över dem. Svarar när de ringer. En sömntablett här och en alvedon där. En extra kudde, ett blöjbyte. Vi pratar tyst, dricker kaffe. Bloggar...  Och så är det lättare när det är en singelnatt, jag behöver inte sova lika länge imorgon på dagen, och det är lättare att ställa tillbaka dygnet. Inatt jobbar jag på vårdavdelningen. På hia är det ofta lite annat på nätterna. Där är det färre patienter och mer att övervaka, mer akut.

Nu ska jag gå och städa läkemedelsrummet och sedan gå och byta några ord med mina kollegor på hia.

Hoppas ni alla sover gott   

Eller nytt och nytt. Det är ju samma gamla jobb. Men det var ett år och tre månader sedan sist. Senaste veckans influensa har inte velat släppa taget om mig riktigt än, och det blev en lite tung första dag. Men ändå okej. Fått fina ord från en patient. Dagen avslutades med HLR- utbildning vilket vi ska göra en gång per år.
E och J verkar ha klarat sig bra här hemma idag.
Imorgon blir det nya tag!

Dessa sjukliga dagar fortsätter att presentera sig. Det hostas och snoras och sovs på kökssoffan.
Pannkaka såklart. Såklart att sjuklingen hemma idag valde det som lunch. Hon fick välja eftersom hon knappt ätit något sedan igår vid lunch. En fick hon i sig så det var ju bra. Jag undrar verkligen hur många pannkakor jag stekt i mitt liv. Det är nästan så jag undrar om jag gått om min egen mamma i frågan.

Ute hörs Storspovar. Som jag älskar detta ljud. Hur låter vårkänslor, jo som storspoven. Längtar verkligen ut, det känns att vi varit inne en vecka nu.
Vill gå längs vägen och känna lukten av dike. Snart så!

Jag utelämnade en mycket stor händelse och milstolpe i mitt förra inlägg. Emelia har tagit sina första steg i helgen!

I helgen har det varit lite undantag här. Lite göra det som funkar, äta det som funkar, sova där det funkar. Febriga har de äldsta tjejerna varit. Inte roligt vara liten och sjuk. Känns bra att ha dem här.
Ute har det varit aprilväder. Snö, hagel, regn, sol. I morse när Jonas sövde E i vagnen på bron spelade orrtuppar här nere på lägdorna. Och så har vi ju en massa andra fåglar här nu. Svanar, gäss, tranor, storspovar, tofsvipor, koltrastar. För att inte tala om alla småfåglar, kajor och skator.

Lite grillning här ute idag vid middagen är den uteaktivitet vi mäktat med i helgen. Fast Selma var så febrig så hon gick in.

I eftermiddagssolen på golvet:

På tv går nu för kanske fjärde eller femte gången i helgen "Tingeling och önskedjuret", Selmas nya favoritfilm.

Söndagskram på er!

Det började med att jag hörde små dunkande ljud. Tänkte att det kanske var obalans i tvättmaskinen, men något sådant var det inte. Höll på att ge E mat i köket så fortsatte med det. Då hördes det igen. En tanke...kan det komma från skorstenen? Kanske nåt djur? Sedan blev det väldigt tydligt att det var sant då ljudet transporterat sig in i vedspisen och väldigt mycket lät som en flaxande fågel. Panik. Riktig panik! Vad skulle jag göra? Den låg där, säkert ihopklämd och flaxade till då och då och pep till en gång. Eller inget pip, mer ett bjääp. Hjälp. Tänkte omedelbart att ååh vad tur att Jonas slutar till lunch idag så han får komma hem och fixa detta. Kändes otänkbart att försöka lösa det själv. Jag matade färdigt fort som attan samtidigt som jag höll för öronen och nynnade. Parkerade sedan mig och E i vardagsrummet. Det lät nu som fågeln rörde sig då och då men det var mer sällan. Den kanske vilade sig. Det jag inte stod ut med var tanken på att hitta den där riktigt skadad, och vad skulle jag göra då? Jag kan inte döda den! Kan inte stå ut med tanken på att ens se den skadad. Kanske skulle den titta på mig med sina blå ögon. Som kajor har, mest troligt var det ju en sån.
Jonas kom hem. Sökte igenom spisen utan att hitta någon fågel. Men då tittade vi i luckan under spisen och där var den. Men den var svår att få tag i. Jonas hade skoterhandskar på sig och försökte ta tag i den men den kröp iväg och gömde sig. Var helt tyst och stilla långa perioder och jag tänkte att den säkert var mycket skadad. Sådär höll de på ett tag. Efter mycket om och men så fick han tag i den med en gripklo på pinne. Jag var beredd med ett lakan och så var den fast! Jonas tog ut den på gräset och jag tyckte det var så sorgligt att vi säkert skulle måsta döda den. Men när den var lös från håv och lakan så flög den bara iväg! Exakt rakt åt det håll där jag hela flocken var, på åkern nere vid sjön. Som om de väntat på sin saknade kompis! Jag hoppas så att den repar sig, att den får leva ett normalt kajliv och inte har för mycket sot i sina blå ögon.

Att rädda ett djur! Vilken lycka.

Både jag och Jonas (som ju är mer van att ha ihjäl djur) tyckte det kändes jättekul.

Ett tillägg:

Varför kunde jag inte göra det själv? När jag köpte hus själv var jag beredd att lösa allt själv. Då hade jag nog stålsatt mig, skärpt mig. Har jag blivit feg eller är det bara det att jag vet att Jonas kan göra det som gör att jag vet att jag inte MÅSTE? Men är det inte lite kärlek att veta att jag inte måste vara störst och starkast, att jag har en lagkamrat? Jonas kanske inte tycker det är kärlek att dra ut en kaja ur vedspisen, hehe, men det tycker jag!!   

Tjena tjena folket!

Ibland har jag något att säga när jag bloggar och ibland inte. Känns ofta som inte. Ni vet, viktiga saker. Kanske inte klickar några djupare förståelser eller tankar i huvudet på mig just nu. Kanske sparar mig till jobbet. Det är bara 3 veckor kvar. Då kommer jag måsta anstränga hjärnan även när jag gör sådant som normalt går på automatik. Apropå automatisk. Vet ni att de i Umeå säger ajtomatisk. Det låter så himla löjligt för en som inte är van. Första gångerna jag hörde det trodde jag att de sa fel och inte visste bättre och sen insåg jag att det var geografiskt betingat och inte enstaka felsägningar. Konstigt att de inte hör själva hur det låter.

Nog om detta viktiga ämne.

Vi var på Häljegård i söndags. Lammen var ganska stora nu, men barnen var ändå mest intresserade av att mata tackorna. En tupp gjorde oss sällskap också.

Skönt, jätteskönt att våren är här! Befriande. Jag minns en tid då jag bara ville stänga in mig och logga ut när våren kom, den tiden är förbi. Kram på er!

....det har verkligen blivit ett uttryck som fastnat i vår nutida vokabulär. Och idag är det dags. H och S kommer idag också, dags för mammavecka <3. Det är dessutom fågelkvitter i maassor ute, och sådär fläckigt på åkrarna, som en hare som byter till sommarpäls. Snön har tinat i rasande fart senaste dagarna. Inte så konstigt som det har regnat!
Vi är lite småförkylda här men det känns som att det är mycket liv som återvänder nu ändå. E har varit förkyld. För några dagar sedan bar jag henne i sjalen inne för att hon var så trött och orkade inte leka.
Nu är hon superpigg och glad igen och kryper omkring överallt och ställer sig överallt och når överallt.... Barn har verkligen ingenting som håller dem tillbaka, de vill så mycket hela tiden. De har livskraft och nyfikenhet för ett helt kompani. Energinivån är hög om man säger så. Varför känns det som om jag analyserar barn som en gammal tant skulle göra?

Så här trött var E i tisdags.

Svårt visa hur pigg hon är idag eftersom hon sover i vagnen.

Nu ska jag göra något så roligt som att städa lite. Det blir ju skoj.

En underbar fredag önskar jag er alla!