Det är galet nu. Jag kan inte ens skriva något. Någon gång kommer jag se tillbaka på den här tiden och skaka på huvudet, med ett leende såklart. Men galet är det.

I övermorgon är Agdas dop. Någon bakning finns det inte tid för, vi får köpa tårtor.

För ett år sedan höll jag på att längta ihjäl mig efter vår, oj vad jag minns. Ingenting känns lika akut nu, och jag känner hur fort tiden går...

Skönt att vi tog oss hem när vi hämtade Boy, vår valp. Över hundra mil, ishalka, tidvis oplogat, med husvagn. Det blev lite för spännande lördag kväll innan vi tog oss till en rastplats och kunde övernatta.

6% batteri. Hej då!