Att ha en liten ladugård och några kaniner att ge hö och pyssla om var en bra sak att ordna. Det var ju såklart mest för barnen, men det är jag som sköter om dem. Man kan ju tro att det skulle kunna kännas jobbigt när man redan har en hel del annat att göra, och mycket som borde göras men ej hinns med... Men nej. Lukten av hö varje dag, känslan av mjuk päls under mina händer, ljudet av tassar mot halmen. Det går rakt in i mitt DNA som tackar mig. Är det min uppväxt eller något i människogenen som gör detta bra för mig...kan man undra.
Det ger mig också några minuter egentid som jag nog inte tagit mig annars. Stressar av mig lite. Kaninterapi. Oj som jag tycker om den där lagårn.
Jonas drog el upp dit för ett tag sedan. Det blev så bra! Och visst syns det hur mörkt det skulle vara där ute utan utebelysningen?

Ser ni vad gott det här ser ut? Pepparkakor är också terapi. Men det vet väl alla.

Men det måste helst vara Nyåkers pepparkakshjärtan, det finns inte godare pepparkakor.

Nu är klockan 22.08 och Jonas kommer hem från slakthuset med kött. Det är så det är på hösten när man är gift med en jägare, köttet hamnar inte i frysen av sig själv.

Au revoir mes amis