Det började med att jag hörde små dunkande ljud. Tänkte att det kanske var obalans i tvättmaskinen, men något sådant var det inte. Höll på att ge E mat i köket så fortsatte med det. Då hördes det igen. En tanke...kan det komma från skorstenen? Kanske nåt djur? Sedan blev det väldigt tydligt att det var sant då ljudet transporterat sig in i vedspisen och väldigt mycket lät som en flaxande fågel. Panik. Riktig panik! Vad skulle jag göra? Den låg där, säkert ihopklämd och flaxade till då och då och pep till en gång. Eller inget pip, mer ett bjääp. Hjälp. Tänkte omedelbart att ååh vad tur att Jonas slutar till lunch idag så han får komma hem och fixa detta. Kändes otänkbart att försöka lösa det själv. Jag matade färdigt fort som attan samtidigt som jag höll för öronen och nynnade. Parkerade sedan mig och E i vardagsrummet. Det lät nu som fågeln rörde sig då och då men det var mer sällan. Den kanske vilade sig. Det jag inte stod ut med var tanken på att hitta den där riktigt skadad, och vad skulle jag göra då? Jag kan inte döda den! Kan inte stå ut med tanken på att ens se den skadad. Kanske skulle den titta på mig med sina blå ögon. Som kajor har, mest troligt var det ju en sån.
Jonas kom hem. Sökte igenom spisen utan att hitta någon fågel. Men då tittade vi i luckan under spisen och där var den. Men den var svår att få tag i. Jonas hade skoterhandskar på sig och försökte ta tag i den men den kröp iväg och gömde sig. Var helt tyst och stilla långa perioder och jag tänkte att den säkert var mycket skadad. Sådär höll de på ett tag. Efter mycket om och men så fick han tag i den med en gripklo på pinne. Jag var beredd med ett lakan och så var den fast! Jonas tog ut den på gräset och jag tyckte det var så sorgligt att vi säkert skulle måsta döda den. Men när den var lös från håv och lakan så flög den bara iväg! Exakt rakt åt det håll där jag hela flocken var, på åkern nere vid sjön. Som om de väntat på sin saknade kompis! Jag hoppas så att den repar sig, att den får leva ett normalt kajliv och inte har för mycket sot i sina blå ögon.

Att rädda ett djur! Vilken lycka.

Både jag och Jonas (som ju är mer van att ha ihjäl djur) tyckte det kändes jättekul.

Ett tillägg:

Varför kunde jag inte göra det själv? När jag köpte hus själv var jag beredd att lösa allt själv. Då hade jag nog stålsatt mig, skärpt mig. Har jag blivit feg eller är det bara det att jag vet att Jonas kan göra det som gör att jag vet att jag inte MÅSTE? Men är det inte lite kärlek att veta att jag inte måste vara störst och starkast, att jag har en lagkamrat? Jonas kanske inte tycker det är kärlek att dra ut en kaja ur vedspisen, hehe, men det tycker jag!!